Rätt stuk krävs på en bokhandel, men ett bra utbud handlar inte om att ha ointressanta böcker

Det har tagit ett tag att få Hamrelius Bokhandel dit vi vill ha den, men nu börjar det likna något tycker jag. Det har handlat mycket om att faktiskt omsätta det konkurslager vi köpte och att komma igång att bygga ett sortiment som intresserar just Malmöborna. Vi har nu en platschef, Ulf Wognsen, som har en tydlig vision och som kan leda människor. Vi testar en outlet i samma galleria för att ytterligare bredda utbudet till vår publik. Mer än 80% av vår yta är böcker och vi har ett utbud som man inte hittar hos till exempel Akademibokhandeln.

Detta känns bra tycker jag. Sedan behöver vi ännu betydligt fler kunder och då måste vi också bygga ett aktivitetsschema som imponerar. Vi har redan haft flera stora namn i butiken och hösten kommer att bli ännu bättre. Ändå vill vi ha mer. Så är du författare tycker jag att du ska höra av dig till butiken. Vi är definitivt intresserade av en signering.

Idag läste jag en krönika i Aftonbladet av Peter Kadhammar. Det här måste jag säga är kulturjournalistik när den är som sämst. Inga av Malmös boklådor duger, främst för att de (inklusive Hamrelius) inte har en två år gammal bok av Jimmie Åkesson. En bok som knappt säljer i några kanaler och som efter vad jag har hört inte heller är något litterärt mästerverk.

För mig är det en sådan bok som en bokhandlare helst inte ska hemma. Den och liknande böcker är precis varför det ska vara lätt att beställa böcker och varför det finns ett stort värde i nätbokhandeln. Hyllvärmare kostar bara pengar och jag kan inte se att de främjar litteraturen heller.

Kadhammar spekulerar i att gamla fina Hamrellius på Södergatan skulle ha haft den hemma. I think not. Den fanns i alla fall inte med i boklagret när vi tog över butiken (som då redan flyttat till gallerian – Malmös fräschaste).

Nu vet vi alla att kulturjournalistik handlar om rätt mycket tyckande och det är förstås synd att Peter Kadhammar inte kunde hitta boken han letade efter. Men tyvärr Peter – det var inte bättre förr. Sanningen är att om vi skulle utöka utbudet med 1000 titlar till så skulle inte den boken hamna på listan. Däremot skulle vi gärna beställa den – liksom vilken annan bok som helst – om kunden så önskar.

Fast det är klart – om Aftonbladet gör mycket reklam för boken så kanske den börjar intressera Malmöborna. Då kommer saken i ett annat läge – då finns det en efterfrågan. För det är vad som ska styra en bokhandel: Vad människor vill ha. Det är inte bästsäljerism utan sunt förnuft.

 

 

 

Är Hoi Lidl och vad innebär kommersialism?

Vid det här laget känner väldigt många till Hoi Förlags köp av den bokhandelsrörelse som arbetar under namnet Hamrelius Bokhandel. Det är i sig glädjande. Även de som i vanliga fall försöker att ignorera oss verkar nu inse att det inte är en hållbar strategi. Lite tillspetsat kan man säga att vi nu uppmärksammas även i de salonger där man helst skulle vilja att allting var som för femtio år sedan och där varje förändring i bokbranschen möts med skepticism. Hur många gånger har vi inte hört att “det går inte”?

Efter att nyheten om köpet uppmärksammats och kommenterats flitigt, inklusive rätt vilda spekulationer om våra planer och där bland annat en medarbetare på DN placerade Malmö på vischan (eller åtminstone tyckte att det passade att dra likhetstecken mellan en citybokhandel och en lantbokhandel) så lugnade det ner sig lite. Vi har nu startat verksamheten och fick ett härligt bemötande vid öppningen på Alla hjärtans dag (efter att vi kört en liten smygpremiär på Fredagen den 13:e med skräcktema). Skräck och kärlek beskriver överhuvudtaget mitt eget känsloregister inför den här utvecklingen av verksamheten rätt väl. Spännande, läskigt och alldeles underbart på en och samma gång.

Nu går emellertid debatten vidare, denna gång genom en krönika av Marcus Priftis i Svenska Dagbladet.

Om ni frågar mig så är det här mer än lovligt förvirrat. En förvirring som jag uppenbarligen delar med bland annat Daniel Åberg.

Priftis får naturligtvis recensera vårt förlag och om det är så att han har läst en stor andel av våra titlar och därmed kommit fram till att vi håller en generellt låg litterär nivå så är det bara att beklaga. Det jag kan säga direkt är att vi är ett allmänutgivande förlag som eftersträvar bredd och variation där vi sätter författaren och författarens berättelse i fokus. En av de innovativa sakerna med vår modell (som Priftis åtminstone indirekt berömmer) är att den skapar möjligheter för även debutanter att bli utgivna. Det sker genom en noggrann kvalitetsgranskning av både litterär höjd och kommersiella förutsättningar precis som det går till på de allra flesta traditionella förlag, varifrån flera av våra medarbetare kommer. Det är anledningen varför vi enbart ger ut cirka 30% av de manus som vi blir erbjudna. Även så har vi alltså en hög andel debutanter och en stor bredd på genrer. Vi ser i grunden detta som en fråga om demokrati. Fler måste få chansen att bygga sina författarskap och allt färre debutanter får chansen på det stora förlagen.

Jag som har sett Hamrelius skyltfönster som det såg ut när vi första dagen steg in i butiken kan lugnt konstatera att flera av våra titlar platsade alldeles utmärkt där. Dessutom fanns ett par av våra titlar redan väl placerade på Hamrelius huvudbord inne i butiken. Men Priftis behöver förstås inte tycka om böckerna ändå.

Premissen att författarfinansiering i sig skulle innebära lägre kvalitet och mindre professionalism i utgivningen är ytterst tveksam. Priftis kan förstås förutsätta det, men jag tror att det blir väldigt svårt att bevisa. Vi har åtskilliga exempel på motsatsen.

Jag har ingenting emot företaget Lidl, men om jag förstår Priftis referens korrekt så menar han att Hoi är ett simpelt och billigt alternativ (utan kvalitet i förhållande till fina verksamheter som Hamrelius bokhandel – den konkursade varianten). Här blir det lite extra lustigt eftersom det som vi oftast har fått kritik för är att vi är ett dyrt premiumalternativ där författarna önskar att investeringen var mindre och där andra uttryckt oro att författarna kan förlora för mycket pengar. Samtidigt är det förstås så att utgivningskostnaderna på Hoi är lägre än på Bonniers eller Norstedts, men det var å andra sidan hela poängen. Vi bygger ingen kostym för kostymens egen skull.

Om vi återvänder till vad krönikan egentligen handlar om – bokbranschens utveckling och hur den kulturellt intresserade egentligen ska se på detta att vi har köpt en bokhandel, så tycker jag att Daniel Åberg sammanfattar det rätt väl. Problemet var att en fin bokhandel gick i konkurs och riskerade att försvinna. Problemet är inte att vi köpte rörelsen och har planer för densamma.

Priftis imponeras av vårt entreprenörskap, men underkänner vårt arbetssätt. Han förutsätter att vi förespråkar någon slags enfaldig kommersialism. Om det med det menas att vi kommer försöka få en lönsam bokhandel på samma sätt som vi försöker bedriva förlagsverksamhet utan att supa bort författarnas pengar så är det ju helt riktigt att vi är kommersiella. Jag är personligen emot bästsäljerism eftersom jag tror att det skadar den fysiska bokhandeln. Givna bästsäljare kan alla sälja och då har den fysiska bokhandeln inte någon komparativ fördel. Däremot tror jag på att optimera de kommersiella förutsättningarna, vilket är ett annat sätt att säga att vi ska erbjuda det som kunderna vill ha. Om det är att vara kommersiell så är Priftis det själv.

Kalla kulor förlag som antagit och gett ut böcker av både mig och Priftis (nej, jag är inte enbart egenutgivare utan också utgiven av några av Europas största/mest välrenommerade förlag) arbetar på kommersiella villkor och jag är rätt övertygad om att de inte gav ut Priftis utvecklingsroman om en fotbollsspelare enbart på dess litterära kvaliteter.

Med allt detta sagt kan man förstås fortfarande oroa sig för om vi kommer att klara av detta på ett bra sätt (jodå, den oron bär vi även på själva, även om vi också tror på våra planer) liksom fundera på vilka klassiska “Hamrelius-värden” som nu kan tänkas gå förlorade. Det jag kan säga om detta är att jag har pratat med Gudmund Hamrelius och vi har exakt samma idéer om vilka större förändringar i sortiment och inriktning som kan behöva göras och jag är rätt säker på att vi också är överens om att det finns en helt grundläggande sak som till slut avgör allting:

Ett framgångsrikt utbud bestäms av vad kunderna köper. Allt annat är biblioteks- och museiverksamhet.

 

Att bygga verksamhet eller åka berg och dalbana

Det är inte så värst ofta jag korslänkar till min kollega och medgrundare Sölve Dahlgrens blogg, men idag finns det god anledning att göra det. I ett inlägg idag konstaterar Sölve att vi har kommit en bit, men att han (och förstås jag) vill att allting ska gå mycket fortare.

För det är ju detta – vi arbetar efter en vision som inte bara är några ord på ett papper eller något som låter coolt utan hur vi verkligen tror att förlagsbranschen i stort behöver utvecklas.

Vi etablerade en affärsmodell i teorin i slutet av 2010 som vi lanserade och började utveckla 2011. Vi fortsätter att göra det steg för steg. Vi bevisar affärsmodellen för allt fler och vi bygger hela tiden verksamheten. Visst är även vi beroende av enskilda framgångar och påverkas av enskilda motgångar, men det är inte de som är verksamheten. För att se Hoi och vad vi försöker åstadkomma måste man titta på hela företagsutvecklingen liksom planerna framåt.

Som Sölve konstaterar rankas vi nu som Sveriges sjätte snabbast växande förlag utifrån de kriterier branschtidningen Svensk Bokhandel ställer upp. Man kommer in på listan när man omsätter fem miljoner kronor och omsättningsökningen mäts på ett år. Kul läsning förstås, men den säger väldigt lite om hur förlagen egentligen utvecklas. Av artiklarna som följer med statistiken och listorna framgår tydligt att de flesta förlag åker jojo i både omsättning och resultat. Flera av snabbväxarna i statistiken konstateras till exempel inte vara det längre i artikeln bredvid som beskriver läget 2014. Även om jag tycker att det är roligt att vi syns i nationella branschsammanhang finns det anledning att fråga sig om bilden som målas upp ger en rättvisande bild av branschen?

Som vanligt konstateras det att väldigt mycket går dåligt. Tråkigt förstås för de som drabbats. Några ljuspunkter uppmärksammas i och för sig också, men genomgående är känslan jag får att journalisterna ser detta som flämtande blinkningar på en annars svart himmel. Men ser det verkligen ut så?

Det jag måste fråga mig är om inte detta snarare är en rättvisande bild av vissa större förlag som själva anser att de är branschen? Eller rent av en attityd som är lätt att motivera om man ändå fokuserar på det som går dåligt. Det tycker jag man ska fundera på. En bransch kan liksom inte ständigt vara i kris.

Vilka bygger verksamhet och vilka går bara till jobbet och ser vad som händer? I analysen diskuteras framförallt frånvaro eller närvaro av absoluta bästsäljare, vilket självklart anses vara det avgörande för om svensk förlagsverksamhet har en framtid eller inte. Kanske är det trösterikt när det går dåligt att jämföra med andra som det också går dåligt för, men personligen tycker jag att det är mycket intressantare att fundera över vad som faktiskt fungerar och vad som kan göras bättre (och gärna fort). Det är svensk litteratur värd. Det är svensk förlagsverksamhet och alla författarna värda.

Vår modell på Hoi fokuserar inte på bästsäljare. Den fokuserar på att alla författare ska sälja så bra det bara går. Det kommer givetvis att generera bästsäljare, men också mycket annat positivt och värdefullt för framtiden.

Förlag ska vara bra på att sälja böcker och på att driva företagsverksamhet som säkrar arbetstillfällen och en bransch i kontrollerad utveckling. Förlagen ska köra tåget, inte åka med på det. Affärer utvecklas inte av sig själva, i alla fall inte positivt. Dålig försäljning är ingenting som bara händer, lika lite som bra försäljning är det. Här är den verkliga ödesfrågan. Det handlar ytterst om en självbild som jag tror måste förändras. Även förlag säljer en bok i taget, precis som författare gör det.

Omsätter Hoi 10 miljoner kronor i år som vi hoppas har vi ökat omsättningen sedan 2011 med 1428%. Det kanske bara blir 9,5 miljoner kronor och då är det enbart 1357%. Vi är garanterat inte världsbäst på att sälja böcker. Vi har massor att lära och utveckla. Siffrorna är fortfarande hyggligt blygsamma, men utvecklas bara åt ett håll. Det är vår uppgift att se till att det fortsätter så. Vi visar inte heller vinst ännu och kan inte garantera fullständig framgång. Men vi arbetar efter en plan utifrån en vision som vi tror på. Varje dag. Varje minut. Det är jag övertygad om gör skillnad. Inte minst är det väldigt roligt och positivt och förhoppningsvis kommer det inspirera fler precis som vi redan ser att det har börjat göra.

Det finns inte mycket som är tråkigt med det.

 

Glöm inte försäljningskostnaderna!

Eftersom jag pratar med många författare mest hela tiden, både på förlaget och i andra sammanhang, noterar jag förstås en del saker. Som vad många inser eller inte inser. Eftersom min egen start var egenutgivning och jag har skrivit en handbok i ämnet och sedan även följt upp med en bredare guide för alla författare så känns det viktigt för mig att medverka till större insyn och förståelse bland författare för vad saker och ting kostar och hur det fungerar. Både så att ingen ska kunna lura en att det kostar mer än det gör, men också så att man inte lurar sig själv och tror att bruttointäkter är samma som nettointäkter.

Det här har betydelse när man sätter förlagspriset, men också när man ska räkna ut hur mycket som faktiskt finns att disponera/vad som blir kvar när alla har fått sina delar.

Från förlagspriset dras ofta en rabatt. Beroende på omständigheterna kan det i princip vara från 5% till 50% och någon gång ännu mera vid en reakampanj. Säljer man i volym till bokhandeln är det oftast minst 20% och många gånger så mycket som 30% om man räknar in det så kallade marknadsföringsbidraget (som man kan diskutera vad man får för, men det är en annan sak). Så detta betyder att redan fakturan på försäljningen normalt är lägre än förlagspriset multiplicerat med antal sålda böcker.

Av de pengarna ska sedan tas försäljningskostnaderna. Det som i stort sett ingen kommer undan är distributionskostnaden. Förenklat är det kostnaden för frakten, men om man arbetar med en distributör som i princip alla förlag måste göra är den kostnaden oftast beräknad som en procentsats på försäljningsvärdet. 10% är högst normalt. Dessutom har distributören normalt en mimimumavgift per månad som vi visserligen hanterar på ett förlag som Hoi, men som snabbt kan bli en faktor för en egenutgivare.

Men det är inte slut där. Du bör räkna med en administrativ kostnad. En egenutgivare kan visserligen sätta värdet av sin tid till noll kronor, men det är att lura sig själv och inget förlag kan arbeta på de premisserna. Det tar tid att få allt rätt med distributören liksom med köparna av böckerna. Vissa leveranser hamnar tyvärr fel eller innehåller inte vad de ska. Fakturor ska inte bara upprättas, de ska bli rätt också. På Hoi har vi fastställt denna kostnad på schablonbasis till 4% av bruttovärdet. Det känns rimligt tycker vi och det finns garanterat förlag som tar mer än så om de bara drar av sina faktiska kostnader för hanteringen.

Glöm inte heller eventuella överenskommelser med de som har hjälpt dig med boken. Har de provision på försäljningen så är förstås det också en kostnad.

Slutligen har vi det mest uppenbara: tryckkostnaden. Man kan se på köp av tryck på olika sätt, men jag ser det som en investering i en tillgång i form av böcker på en pall (eller flera). Men när boken sedan säljs eller annars försvinner från lagret så uppkommer då istället kostnaden där.

Det här betyder förstås att ditt netto på en fakturerad hundralapp måste minskas med några tior om du realistiskt ska titta på vad som blir kvar när alla kostnader faktiskt är täckta.

Tar man höjd för detta blir det kul ändå, annars mindre så.

Balansen mellan att vara författare och förläggare

Min ingång till bokbranschen var helt och fullt som författare. Jag tog visserligen saken kraftfullt i egna händer och startade ett förlag 2007 (Kura Skymning) som jag fortfarande har, men syftet var aldrig annat än att etablera mig själv som författare. Idén att ge ut andras böcker kom inte in i mitt huvud förrän 2010. Då var jag varm nog i kläderna för att våga hjälpa en kompis att publicera en poesisamling av slamkaraktär: Racism is a Muthaphukka. Ett angeläget ämne och med bilder från slummen i främst Nairobi. En miljö som är mycket aktuell för mig nu när jag skriver på min afrikanska thriller Solens sista strålar. Men även då såg jag det inte på något sätt som starten på en tillvaro som förlagsentreprenör eller förläggare. Det var först i slutet av det året som Hoi hände. Affärsidén och filosofin bakom fullkomligt drabbade mig och jag misstänker att det var på samma sätt för Sölve Dahlgren.

Nu har vi tagit detta en bra bit framåt. En årsomsättning på 10 miljoner kronor är inom räckhåll (som jämförelse omsatte jag som mest drygt 4 miljoner kronor i min advokatverksamhet) och antal titlar och bredden på utbudet vi erbjuder ökar hela tiden. En oerhört spännande men krävande resa.

Givetvis leder en sådan här snabb utveckling till en hel del frågor om fokus och balans både hos mig själv och hos andra som blir berörda. För egen del blir bilden bara tydligare och mina prioriteringar och val idag vilar på en stabil filosofisk grund. Samtidigt är jag medveten om att det säkert inte går fram till alla runt omkring liksom att mina val säkert inte alltid är de som andra skulle vilja se att jag tog.

I det dagliga livet handlar detta mycket om hur mycket tid jag ska lägga på att vara författare och hur mycket som ska läggas på förlaget. Det är visserligen en ständig kamp, men eftersom jag är en projektorienterad person som arbetar lustbetonat fast samtidigt hyggligt strukturerat så fungerar det bra att mitt val av fokus får variera över tiden. Nu när jag har en bok att färdigställa under de närmaste månaderna så måste det vara ett fokus. Som jag ser det tjänar ingen på att jag inte lyckas med den uppgiften. Men det hindrar på inget sätt att jag arbetar aktivt i min strategiska roll i förlaget och genomför de uppgifter jag tar på mig, särskilt som det finns en löpande dialog kring detta hela tiden. Det skulle inte fungera om förlaget handlade i första hand om mig, men det gör det inte. Det är en laginsats som även inkluderar våra författare i högsta grad.

Hoi är ett genuint författardrivet förlag. Som vi ser det så är en del av trovärdigheten just att vi grundare och företagsledare själva är författare. Men detta handlar om grundläggande filosofi. Jag vet att vissa författare helst vill se sitt förlag som en operativ hjälporganisation som enbart driver en affärsmässig verksamhet. För min del så tror jag att det finns en risk för ett lägre engagemang i ett sådant upplägg, särskilt i en samarbetsmodell som vår. Som vi ser det tillför våra författarskap och den kunskap och nätverk de medför väsentliga värden både till förlaget som sådant och till varje enskild författare specifikt (givetvis olika mycket beroende på författare och titel). Accepterar man det så accepterar man också att vi även agerar som författare och förstår värdet i det.

Det finns gott om exempel om författare som också är förläggare och som har valt olika vägar. Jag tycker inte att någon väg är fel så länge man är öppen med konsekvenserna. Jag tog ett medvetet strategiskt beslut att placera mitt författarskap hos Hoi med allt vad det innebär. Jag vet författare som valt att ta en tillbakadragen roll i förlaget de äger för att uppfattas nästan enbart som författare. Jag vet andra som valt att placera sitt författarskap hos ett annat förlag för att enbart vara förlagschefer. Det är deras val och alltså inte mitt.

Särskilt i marknadsföringen kan förstås uppkomma frågor om prioriteringar, men eftersom alla är med och investerar hos oss så betyder det att det alla ska få är minst det stöd och engagemang som investeringen motiverar. Helst mer, men då handlar det om de mervärden vi hela tiden arbetar för att skapa. Detta gäller fullt ut oss själva också. Samma grundläggande förutsättningar för alla så långt det är möjligt alltså, baserat på den specifika utgivningens villkor och finansiering. Så arbetar vi och så vill vi fortsätta arbeta.

Det kan också vara bra att veta att jag aldrig är någon författares personliga förläggare. Det förekom i början, men är inte en roll jag ska ha. Inte för att jag inte skulle klara det, men för att det helt enkelt riskerar att bli fel fokus.

Jag är inriktad på att skapa flera möjligheter för alla våra författare och i slutänden för alla författare i Sverige genom hur Hoi är med och förändrar förlagsbranschen. Där vågar jag påstå att mitt eget författarskap har skapat möjligheter också för andra författare samtidigt som ett starkt Hoi givetvis bygger mig också. Det är bara positivt och en källa till glädje.

Skönt när det fungerar…

Modellen hos Hoi bygger som ni vet på att författaren investerar i utgivningen. Den modellen tillämpar givetvis vi grundare också själva. Så min senaste investering är därför i min kortroman Gråräven. Jag hade VIP-release i förrgår på Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan som jag nämnt här tidigare, men boken släpps inte i handeln förrän till den 15 november. Nu kan jag konstatera att boken redan sålt i över 2000 exemplar före lanseringsdagen och att jag och förlaget redan har passerat break-even. Otroligt kul!

Inte bara då för att det är roligt med många läsare och bra försäljning utan också för att det säger någonting om storleken på risken i modellen på Hoi, särskilt som jag ser att vi har allt fler titlar som når break-even inte bara under första kvartalet utan ofta redan första månaden.

Samtidigt är jag högst medveten om att det inte är så för alla titlar och författare. Att bygga ett författarskap är för de allra flesta en lång process och så har det även varit för mig. Så detta är också något vi måste arbeta med på förlaget och inte minst att hjälpa författarna till realistiska förväntningar utan att för den skull dämpa entusiasmen – det bränsle som vi alla så väl behöver. Hoi är inget debutantförlag (störst tillväxt ser vi just nu bland etablerade författare), men modellen har visat sig vara mycket välkomnande för debutanter. Det betyder emellertid att det finns mycket som behöver byggas. Trots det är det enkelt att konstatera att bland de som säkrat sin investering och mer därtill redan första månaden finns åtskilliga debutanter. Sådan talang kan jag bara beundra väldigt mycket.

Hybridförlaget lyfts fram

I Norrtelje Tidning har de insett att de alternativa vägarna till utgivning är flera. De har också insett att valet inte enbart står mellan traditionell utgivning eller regelrätt egenutgivning. Det är mycket positivt. Journalisten med en fotograf pratade med bland annat mig på årets bokmässa i Göteborg och det framgår tydligt att begreppet “hybridförlag” har satt sig. Även om Lava Förlag inte var först är det ändå fint att vi har ett koncept vi kan diskutera utifrån och där detta lyfts fram som en positiv sak i media. Det kan vi skåla för.

Sedan är det förstås lite synd att jag är felciterad. Hoi erbjuder INTE en professionell tjänst. Vi erbjuder utgivning precis som ett traditionellt förlag till författare med bra läsvärda titlar som vi tror på och som vill investera i sin utgivning mot lejonparten av vinsten. Vi ingår ett samarbetsavtal som är avsett att bygga för långsiktighet och många möjligheter. Den enda tjänst vi erbjuder till vem som helst som är intresserad är vår lektörsläsning och med den vår upphovsrättssäkring.  Den finns där för att alla ska ha möjlighet att få professionell input på sitt manus samtidigt som det fungerar som ett första urval i vår antagningsprocess för de som är intresserade av att arbeta med oss.

Av artikeln får man lätt intrycket att Lava Förlag och Hoi erbjuder samma sak. Det vågar jag påstå inte är en korrekt beskrivning. Jag är ärligt lite osäker på vad Lava erbjuder, men villkoren verkar avvika på väsentliga punkter från vårt upplägg. Får man igen sina pengar före vinstdelning? Får man automatiskt en professionell utgivningsprocess utan att behöva beställa särskilda tjänster? Upphandlas tryck från flera av Europas ledande tryckerier av erfaret folk? Finns det en marknadsplan och hur fungerar det med utköp?

Jag har inte alla svaren annat än för Hoi, men råder i alla fall alla författare som tittar på de två alternativen att kolla på detta. Annars tror jag att Hoi bättre jämförs med traditionell utgivning eller professionell egenutgivning när den är som bäst.

Nu är det snart dags för ett härligt release-event på Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan. Detta är ett samarbete med Kalla kulor Förlag. Caroline L Jensen är utgiven av tre(!) förlag samtidigt (Hoi, Kalla kulor och Mix) och som en extra knorr kom min senaste deckare i Strängnässerien, Skuggans spel på… just det, Kalla kulor.

Bra samarbeten lönar sig.

Svensk Bokhandel trendspanar, men missar i helhetsanalysen

I det senaste numret av Svensk Bokhandel återfinns en stor artikel om förlagsavtal och författarnas villkor. I papperstidningen är det ett ambitiöst reportage på fem sidor där flera förlagschefer får komma till tals liksom Gunnar Ardelius, Författarförbundets ordförande.

Grundtesen är att i en pressad bransch så pressas författarna också, i vissa fall ännu mer. Avtalen blir svagare och författarna har svårt att hålla emot. Det mest positiva genombrottet som lyfts fram är Piratförlaget med deras 50/50-modell, en “nyhet” som vid det här laget har mer än tio år på nacken. En modell som har vunnit mark hos många, men där Svensk Bokhandel kan konstatera att det fortfarande förekommer villkor som 18% royalty på nettointäkten. Dessutom blir det allt svårare att få förskott (som Svensk Bokhandel kallar “garantihonorar”, BTW ett ord som jag kan berätta inte har förekommit i ett enda förlagsavtal jag har undertecknat). Jämmer och elände, med andra ord.

Avtalsgenomgången är intressant, inte minst för en förlagschef som undertecknad som naturligtvis är intresserad av vad de andra förlagen exakt erbjuder. Men så värst spännande är det egentligen inte  – som jag redan visste är villkoren generellt kassa.

En intressant kommentar är den från Jesper Monthán, förlagschef på Albert Bonniers Förlag: “[allt] handlar om hur många exemplar av böckerna som säljs och hur mycket vi får betalt för dessa. Här tror vi att vi presterar bäst i branschen”.

Det påståendet är lätt att syna. Jag tvivlar visserligen inte alls på att Bonniers stora bästsäljare är svårslagna i volym och bruttointäkt till förlaget, men samtidigt vet vi till exempel att den genomsnittliga debutanten hos Bonniers säljer 800 exemplar. Med tanke på att vi troligen ger ut lika många eller fler debutanter än Bonniers (med reservation för att det finns så många förlag ägda av Bonniers att jag inte har koll på hela deras lista) där vår utgångspunkt är att vi alltid ska kunna sälja 1500 exemplar så kan man inte säga att Bonniers presterar bäst för debutanterna generellt. I det segmentet kan det mycket väl finnas också andra mindre förlag som är väl så framgångsrika. Eftersom det är allmänt känt att varken Bonniers eller de andra stora förlagen satsar stort på midrange-författarna är jag inte övertygad om att påståendet är sant i det segmentet heller. Att man har stor kraft och finansiella muskler betyder inte automatiskt att man kommer att använda den för att främja alla författare man antar. För det krävs en motiverad och väl genomförd marknadsplan och en långsiktig ambition i varje relation.

Gunnar Ardelius lyfter fram den gemensamma utmaningen förlag och författare emellan: “Hur tjänar vi pengar på att ge ut böcker?”. Jo, det stämmer. Men för att det ska vara en GEMENSAM utmaning måste det finnas ett samarbete. Något som allt fler författare efterfrågar, men som förlagen i många fall har en mer ljum inställning till. Snarare verkar det handla om hur förlagen ska tjäna sina pengar och hur stor andel av de pengarna som förlagen kan gå med på att skicka vidare till författarna. Om jag är lite elak, som tack för att man fick manus.

Det mest positiva som Svensk Bokhandel presenterar är förlag som Offside som kommer utifrån (i detta fall tidningsbranchen) och visar en flexibilitet med flera alternativa villkorsmodeller. Flera förläggare uttalar sig annars skeptiskt mot vinstdelning och menar att det krävs från 5000 exemplar sålda och uppåt för att det ska vara intressant för författaren (hos Hoi räknar vi med att det är mycket intressant redan vid 2000 exemplar sålda inbundet).

Det konstateras vidare att författarna har blivit kaxigare, även debutanter, och Svensk Bokhandel spekulerar i att detta beror på att författarna skickar in avtalen för synpunkter från Författarförbundet. I think not. Det handlar helt enkelt om att det finns fler alternativ idag och att det som de traditionella förlagen erbjuder inte alltid är så värst sexigt. Det behöver man inte prata med Författarförbundet för att förstå.

Fast den mest uppenbara missen i analysen och genomgången inser ni säkert alla. Jag har redan fått flera kommentarer på detta från olika håll.

Ingenstans i artikeln nämns det förlag som har förändrat villkoren mest för författarna. Som har satt press på vad en utgivning ska kosta och dessutom redovisar den kostnaden i detalj till författaren. Samma förlag som uttryckligen arbetar utifrån en modell som handlar om ett öppet och ärligt samarbete mellan författare och förlag med tydliga krav åt båda håll. Det enda förlag som har visat en robust modell där författaren erhåller 80% av nettovinsten. Ett förlag som växer mer än något annat förlag i Sverige.

Svensk Bokhandel indikerar (i denna artikeln, på annat håll ser det annorlunda ut) att författarmakten minskar. Min bestämda uppfattning är att den ökar. Det ändrar inga dåliga villkor från några storförlag på. Det går i slutänden mest ut över förlagen själva.

Förlaget som agent

Efter förra veckans besök i Frankfurt där Sölve Dahlgren och jag var där för att i första hand nätverka och lära oss hur det fungerar samlas och bearbetas naturligtvis intrycken. När jag läser Tove Lefflers krönika från mässan där hon funderar över vilken roll de litterära agenterna kommer att spela framöver och inte minst vilka nya roller som förlagen (och författarna?) kan komma att ta ser jag en trendspaning som är intressant. Att nya modeller skulle innebära agentens frånfälle tror jag däremot inte alls. Det mest grundläggande skälet till detta är vad jag tidigare har skrivit om den växande författarmakten. Agenter arbetar normalt åt författare på ett sätt som förlag inte gör. De förstår redan betydelsen av att erbjuda författare ett professionellt bemötande och att representera författaren på ett sätt som passar författaren.

Det här är i och för sig inget förhållningssätt som är omöjligt för ett förlag att anamma, något som vi naturligt har tagit fasta på hos Hoi. Om man redan ser författaren som en partner och en avgörande aktör i utgivningen av alla böcker så är det inte svårt att hålla författarens bästa för ögonen även när man agerar i en agentroll.

Samtidigt kommer man inte ifrån att specialister oftast lyckas bättre än generalister. Jag är därför övertygad om att en duktig agent alltid kommer att hitta bra författarklienter. Sedan ska man inte heller glömma bort den väsentliga funktion som agenten har på hemmaplan där rollen handlar om att säkerställa att författaren blir behandlad på rätt sätt av förlagen. Den rollen kan definitionsmässigt aldrig ett förlag ta, oavsett hur författarvänligt det må vara.

Resultatet av Frankfurtmässan för Hoi är att vi allvarligt överväger att inrätta en mer långsiktig förlagsagentur. På så sätt är Tove Leffler definitivt någonting på spåret. Det finns ingen anledning varför inte ett intresserat och engagerat förlag också ska kunna knyta värdefulla internationella kontakter och därmed också skapa möjligheter för rättighetsförsäljningar som gynnar både förlagets författare och förlaget själv.

Men innebär det då att förlaget konkurrerar med agenterna? Inte nödvändigtvis. Inte troligtvis. Min världsbild är i alla fall att de mer framgångsrika och etablerade agenterna har lätt att fylla sin författarlista. Däremot finns det gott om duktiga författare med klart säljbara titlar som aldrig erbjuds någon representation. Det är där jag menar att förlaget har en roll att fylla. Få författare kommer att tacka nej till agentrepresentation om den erbjuds.

På samma sätt som debutanter förtjänar en ärlig chans att komma igång med sina författarskap är det också viktigt att fler får chansen att bli utgivna i utlandet. Där vill jag gärna vara med och spela en roll. Kanske blir den liten, men varje bok räknas.

Företagsstruktur 2.0 – framgången med Toborrow håller oss på rätt spår

Jag kämpar för att ta mig in i min STORA skrivbubbla eftersom det nu finns några definitiva deadlines (vilket jag behöver) och perioden fram till januari därför måste gå i författandets tecken. Samtidigt utvecklas förlaget på ett oerhört spännande sätt, vilket också är är skälet till att jag nu tagit steget ut ur Advokatsamfundet och in i en tydligare operativ ledande roll i Hoi.

De här två utvecklingsprocesserna är anledningen till att denna blogg har fått ligga nere. Jag vågar inte lova stor bättring – den nya romanen har sådan potential och måste få företräde – men jag har samtidigt inte på något sätt tappat lusten till att delta i diskussionen kring hur bokbranschen kan utvecklas eller att vara med och ta temperaturen  på vad som händer (eller inte händer) hos och mellan de stora aktörerna.

En snabb flukt på Svensk Bokhandelns första sida idag är ovanligt positiv läsning tack vare det nyligen avslöjade Nobelpriset i Litteratur och glädjen det medför för alla inblandade. Men strax under ligger de svarta rubrikerna och lurar, dessa giftdrypande besked som verkar vara det som många i branschen ser som sin vardag: Bonniers skär ner, Adlibris tappar försäljning och snart är stora stygga Amazon här (även om det finns en udd av fräschhet i att Håkan Rudels välkomnar detta).

Jag tror att denna negativa världsbild är en del av problemet och det säger jag inte enbart för att jag har startat och drivit fram ett förlag som har höjt sin omsättning med 1400% på fyra år. Det finns en förlamning som behöver släppa och jag tror att det kommer behöva ruskas om en del mer för att det ska hända på en betydligt bredare front än idag. Den diskussionen vill jag vara med och ta. Den utvecklingen tänker jag delta i.

För förlagets del handlar denna höst (efter en glimrande bokmässa!) framförallt om att skapa en intern struktur finansiellt och organisatoriskt som skapar optimala förutsättningar för de kommande åren. I fredags stängde vi budgivningen hos nya crowdlending-företaget Toborrow där vi hade begärt att få låna 800 KSEK. Lånet övertecknades roligt nog med 61% och vi hamnade på hyggliga 8,5% i snittränta. Med detta på plats kan vi ta nästa steg och skilja ut vår mediasatsning från själva förlagsverksamheten samtidigt som de två delarna ska samverka på alla sätt det går. Det kan bli verkligt spännande. Nästa steg är sedan en nyemission.

Samtidigt pågår det ständiga arbetet med att utveckla både erbjudandet till författarna och läsarna. Bredden i utgivningen är en av de saker som imponerar mest på mig själv. Det är logiskt att en sund och omdanande affärsmodell ska locka många olika slags författare, men när vi startade detta hade vi ingen aning vilken palett av titlar vi skulle representera redan efter några år. Den utvecklingen ska fortsätta och allt tyder på att det blir så.

Efter tre dagar på Frankfurtmässan kan jag lugnt säga att det finns fler idéer där ute att plocka upp och göra till våra egna. Kräver det sedan samarbeten även utanför Sverige så är det bara välkommet. När vi är redo.

Vad vi redan är redo för är många fler titlar. Boken om IT-arkitektur ser ut att bli it-världens egna stora bästsäljare och Lakritsboken från Ramlösa är ett hett julklappstips redan nu som jag tror kommer hitta in under många granar. Den titel som överträffar det mesta är annars  Thomas Eriksons Omgiven av idioter. En bok som allt fler upptäcker. Och visst är det oemotståndligt att färgkoda sina vänner och kollegor?

Att vi sedan är det självklara valet för många debutanter är jag lite extra stolt över. Här kommer startas många författarskap som Sverige och världen kommer att höra talas om de kommande åren, det är jag övertygad om. Jag kan inte lyfta fram dem alla här och nu, men låt mig i alla fall nämna a) otroligt driftiga Christina Granbom och hennes thriller Morsarvet som efter sex veckor har sålt i närmare 2000 exemplar liksom b) Gabriella Ullberg-Westins Ensamfjäril som visserligen inte har kommit ut ännu, men som landade så många bevakningar hos Adlibris att den blev förbeställningsbar.

Författarmakt. Ett begrepp som jag misstänker att många förlag tycker är lite obehagligt, men som är något vi förhåller oss till varje dag. Inte minst jag själv, författare och förlagsentreprenör som jag är. För även om alla författare inte alltid kommer att gilla vare sig alla villkor eller alla beslut vi tar så ska de i alla fall inte behöva tvivla på att vi också testar samma villkor på oss själva och sätter upp kvalitetskriterierna därefter.